som ett slag i magen..

Jag tänkte överraska och vara duktig för en gångs skull. Jag kämpade i en halvtimme mot mina tankar och mot all tyngd. Ni kom hem... och du nämnde inte ett ord om det jag just hade gjort,  du är som vanligt obrydd och tänker bara på det som är viktigt för dig. Att du inte såg vilket jobb jag hade gjort. Nu vet jag att du aldrig kan förändras, och jag tänker aldrig mer göra något för dig igen. Du märker det ju ändå inte.
Mamma... varför ser du inte hur mycket jag kämpar? Varför uppskattar du inte det lilla jag klarar av? Varför får du mig att må dåligt så fort jag inte riktigt klarar av saker..?

Önskar att du såg hur fan du beter dig. Det är inte mitt fel att du födde en misslyckad dotter som mig 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:


Trackback